Ett annat inflytelserikt Parent Trainingprogram som liksom Pattersons bygger på social inlärningsteori och beteendemodifierande principer, men också på samspelsteori/lekterapi och kognitiv psykologi, är Mc Mahon & Forehands program The Parent Child Game från 1980 (Forehand & Mc Mahon, 1980)

Programmet har vidareutvecklats 1984. Mc Mahons program bygger i sin tur på ett program som utarbetades 1970 av Connie Hanf vid University of Oregon Medical School. Målgrupp för Mc Mahon & Forehands program är föräldrar till pojkar i åldern 3–8 år med sociala beteendeproblem. Barnen är således yngre än de som Pattersons program riktar sig till. Deras problem är dessutom av något mindre allvarlig art.

Målet med Mc Mahon & Forehands program är i princip detsamma som i Pattersons. Metoderna att bryta negativa samspelsmönster och utveckla positivt beteende och samspel är däremot delvis annorlunda. Man betonar i detta program leken som ett sätt att lära in nya beteende- och samspelsmönster. Terapeuten arbetar också i detta program individuellt, men inte bara med föräldern, utan genom att barn och förälder leker tillsammans. Barn och förälder vistas i ett rum och terapeuten följer deras lek och samspel via envägsspegel i ett angränsande rum. Terapeuten direkt intervenerar i föräldra-barnsamspelet via hörlurar och ger föräldern instruktioner om bemötande och förhållningssätt.

Programmet består av följande fyra steg där varje steg bygger på närmast föregående på liknande sätt som i Pattersons program:

Att uppmärksamma positivt beteende och ignorera negativt beteende
Att ge beröm och belöningar och att undvika att befalla, kritisera och fråga
Tydlig kommunikation och konsekvenser
Att hantera negativa beteenden.
 
Utvärderingar som gjorts av programmet visar att det är mer effektivt än familjeterapi grundad på systemteori (Wells & Egan, 1988). Föräldrarna lärde sig bland annat tydligare kommunikation och uppfattade sina barn som mer välanpassade (Forehand & King, 1974, 1977, Mc Mahon & Forehand, 1984). Klinikresultaten bestod i barnets hemmiljö (Peeds, Roberts & Forehand, 1977) men ingen överföring skedde till skolan (Forehand & Mc Mahon, 1981). Vissa resultat tyder på bestående effekter av programmet efter fyra år (Baum & Forehand, 1981).

Bortfallet av familjer är också i detta program ett stort problem. En studie som gjorts visar att uppemot 30–40 % av de deltagande familjerna hoppar av innan programmet fullföljts (Forehand, Furey & Mc Mahon, 1984).

Källa:

PM om föräldrautbildning
Författare Agneta Hellström
verksamhetsutvecklare och pedagog

Bryt upp reviren - Om samarbete runt barn med neuropsykiatriska funktionshinder och deras familjer

© Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet, december 2002, 1:a upplagan
SVENSKA KOMMUNFÖRBUNDET OCH LANDSTINGSFÖRBUNDET
118 82 Stockholm
www.svekom.se www.lf.se